Vi använder cookies

Genom att använda www.branchinfo-kott.se accepterar du, att vi använder cookies. Det gör vi för att förbättra användarvänligheten och för webbstatistiken.

Biprodukter och animaliska biprodukter

En viktig del av en hållbar produktion är utnyttjandet av bi­produkter från slakterierna. Man skiljer mellan ätliga slakt­biprodukter och animaliska biprodukter och de två typerna används på olika sätt.

Ätliga slaktbiprodukter är andra delar av det slaktade djuret än själva slaktkroppen som är godkända för konsumtion,  t.ex. lever, njure och hjärta.

Animaliska biprodukter kallades tidigare för slaktavfall. Det handlar om biprodukter som antingen inte är godkända för konsumtion eller som aldrig kan bli en konsumtionsvara. Exempel på animaliska biprodukter kan vara en parasitangripen lever eller ryggmärgen från en ko.

EU har tagit fram en lagstiftning som reglerar området för ätliga respektive animaliska biprodukter, nämligen livsmedels­hygienförodningarna och biprodukt­förordningarna.

Stort fokus har lagts på optimalt utnyttjande av biprodukter, vilket även innebär att den tekniska utvecklingen följs på nära håll. Oavsett vilken typ av biprodukt det gäller är det viktigt med leveranssäkerhet, kvalitet och produktutveckling, vilket danska företag är bra på. 

Även klövar och magar används

De ätliga slaktbiprodukterna i Danmark säljs både i landet och på export. Exporten av ätliga slakt­biprodukter omfattar ofta produkter som normalt inte äts i Danmark, t.ex. klövar och magar från nötkreatur. Utnyttjandet av slaktbiprodukter bidrar till att optimera resursutnyttjandet, minska matsvinnet och utöka de ekonomiska affärsområdena.

Animaliska biprodukter kan användas till en rad olika saker och säljs till bland annat energi­produktion, foderindustrin, läkemedelsindustrin och till ingrediensföretag. Exempel på användningsområden för animaliska biprodukter är biogas, husdjursfoder samt fisk- och minkfoder. 

Särskilda regler gäller dock för den animaliska biprodukt som kallas specificerat riskmaterial (SRM).

Strikta regler för riskmaterial

SRM är det material som tas bort från nötkreatur, får och getter för att det kan innehålla sjukdomsframkallande ämnen, om djuret lider av en TSE-sjukdom.

TSE-sjukdomar är en grupp hjärnsjukdomar som kan ses hos olika djurarter och människor. Galna kosjukan, även kallad BSE, tillhör denna grupp. Får och getter kan också få TSE och då kallas sjukdomen för skrapie. EU har också tagit fram lagstiftning för SRM som beskriver hur dessa delar ska tas bort och vad de sedan får användas till. Denna lagstiftning heter TSE-förordningen. Även biproduktförordningarna fastställer ramar för SRM. 

SRM ska bortskaffas genom bränning och får endast användas till produktion av biodiesel, vilket sker under särskilda förhållanden. SRM får alltså inte användas till foder och liknande.

Många europeiska länder, bl.a. Danmark, har uppnått statusen som ett land med obetydlig BSE-risk, och därför betraktas väldigt lite material från dessa länder som SRM.